Igår fick jag ett otrevligt brev där det stod att jag inte platsade på åttonde terminen. Helt klart okul läsning. Idag ser det ut att ha ordnat sig och en kan ta helg utan en akademisk klump i halsen.
För den som får otillräckligt med kärleksbrev erbjuder CDON ett rart alternativ:
It’s true: hot cocoa is sharp enough to cut through the weather.
Min vän Nicklas är grym på alla möjliga sätt.
Nicklas! Du inspirerar mig att ta itu med nästa illustrationsprojekt såväl som att ta upp jakten på den finaste vintermössan.
Julstämning på läkarstämman.
En har snälla grannar som kan göra goda biskvier.
Och eftersom denna sida alltid har folkbildning som högsta prioritet, är det en sak som ska redas ut. En Sarah Bernhardt är fylld med en ganache, en biskvi är fylld med smörkräm. Så nu kan ni sluta grubbla på det.
Jag är på alldeles rätt humör för kedjebrev, så här följer:
Därefter hade de i snabb takt avverkat “Sommarens rödaste ros”, “Myrtle Yrhättan” och “Bara en fabriksflicka” samt hunnit halvvägs igenom “Lord Strathmorlicks frieri”.
- Alla tiders Wodehouse
Jag tänkte göra den här men sidan 56 i min lånade utgåva av Jonathan Lethems Fortress of Solitude har bara två meningar. Två och en halv. Sablans osis.
(hittat hos Helena)
När jag läste Ingenting har hänt, en bok som delvis utspelar sig i mitt barndomshem i Obbola, tyckte jag att det var så vackert att huvudpersonen som liten trodde att ohyran i huset hette pälsänglar. Något som bara ett ovetande barn skulle kunna kalla dem.
Nu har jag upptäckt att en googlefajt ger fyra gånger fler träffar för pälsänglar jämfört med pälsängrar. Kanske är det så att folk hör vad de vill höra. Kanske är det så att vi med talfel är mer drabbade av insekterna än andra och inte kan göra oss förstådda.
Hur som helst är barndomens mesta husdjur tillbaka. Den här gången på Ålidhem. Vi går en kampens vinter till mötes.
En man dömdes till dråp istället för mord och för detta hatades han. När domen föll gjorde staden uppror. Invånarna krossade och brände byggnader - i frustrationen över att den mannen en dag skulle bli fri.
Han släpptes efter fem år i fängelse och uppmanades att inte återvända till sin hemstad. Ändå gjorde han det. Han återvände till fru och barn i San Francisco. Snart lämnade de honom. Och han tog sitt liv genom att gasa ihjäl sig i garaget.
Skam borde följa efter en tillfredsställd blodtörst. Inte lättnad. Inte en känsla av där fick han, San Franciscos mest hatade man. Inte en känsla av du fick vad du förtjänade, allt ditt lidande är för mig rättvisa, Dan White.
På medley-temat måste jag också fylla på med det allra mest fantastiska: Punkens historia på lower east side av New York 1950-1975, sammansatt och framförd av Jeffrey Lewis.
(I våldsamt komprimerad kvalitet för att få tumblas.)
