På vägen till och från Sundsvalls sjukhus, första året med den lånade cykeln från Haga, sedan buss från Södra berget, och nu till fots från landstingskorridoren i centrum, har jag alltid haft ljudböcker med mig. Beroende på vilken väg jag går återvänder scener från olika böcker. Övergångsstället vid idrottsplatsen: P O Enquist är nyanländ student i Uppsala på 50-talet och får av kamraten prästkandidaten en generös mängdrabatt när han köper att parti på 300 knullgummin, vilka sedan hittas av den bibeltrogne modern som kommer på besök, den gången men aldrig igen. Ett annat liv. Det måste ha varit igår eller i förrgår jag tog den vägen. Femtio meter senare vid Statoil: Nymphadora Tonks hittar Harry Potter på Hogwartsexpressen efter att Malfoy slagit ner honom. Harry Potter and The Order of the Phoenix. Men det var nästan ett år sedan, december och tjugo minusgrader utan vantar. Och sen framme vid åkanten, fortfarande Harry Potter men nu på svenska och läst av Krister Henriksson. Harry Potter och De vises sten. Hagrid låter betydligt mer berusad men det gör inget när man inte ännu har hört Stephen Frys röster. Det är förresten sensommar, betydligt varmare septemberväder än i Umeå, och 2009. Jag bor hos Ingrid på Haga och den lånade cykeln som saknar dugliga bromsar heter Logan.

Böckerna är inte bara inpräntade i platserna, utan också själva minnena. Jag minns att jag låser upp Logan och tar bakvägen ut ur cykelgaraget. Då lyckas också Hermione med transfigurationsformeln före alla andra i klassen. Och när de sedan hittar osynlighetsmanteln, då finns där strax före Sjukhuset en brant stig som man antagligen inte borde cykla nerför men på kirurgen börjar man halv åtta och det är bråttom.

En kan anta att allt, på detta vis, oglömmes.