På kvällens promenad från förlossningen pausar jag ljudboken, Enquists självbiografiska, efter cd 8. (Synd förresten att man går miste om vändpunkten då tjockleken på de lästa sidorna överträffar de återstående. Det brukar vara lite ceremoniellt och trevligt på samma gång.) Jag måste komma på vad jag ska skriva i en kortare uppsats om läkarutbildningen. Störande då att alla tankarna formuleras i tredje person. Han skyller på Enquist. Det går förhoppningsvis över, annars blir det till att lyssna på Sommar i P1, eller Räddaren i nöden som ju faktiskt finns på spelaren den med.

Jag passerar Gaffelbyn och eftersom högläsningen har uppehåll ekar genast ett tidigare kapitel: stycket om moderns kärlek till folkpartiledaren Bertil Ohlin, Professor Ohlin, och ogillandet gentemot Tage Erlander, som ju bara är fil kand. Hon menar att Erlander mopsar sig mot Ohlin. 

*

När jag för en vecka sedan hade anlänt till landstingets korridorsboende låg det i köket en skurtrasa med ett stort pälsängerskal på. Idag ska jag städa rummet, och går motvilligt och hämtar skurtrasan. Och jo, den sitter där. Vakande över den enda textilbiten i städskåpet, i hela köket. Den största pälsängerlarv jag någonsin sett. Tjock. Tre centimeter lång.

Han dödar pälsängern och förväntar sig inte någon sömn den natten.