(Avslutande reflektion efter kursen Professionell utveckling)

Svenska Marsha tycker det är utmärkt att han ska bli läkare. Hon äger en camping strax utanför Stockholm där han och ett dussin vänner befinner sig. Marsha dricker rödvin och viskar för att inte störa ungdomarna men hon blir upprymd när hon får höra om yrkesvalet. “Bra! Det behövs läkare som förstår att folk röker och folk dricker, för det är såna som folk är.” Han är osäker på om han förtjänar hyllningen. Han röker inte, och inatt är han helnykter för att kunna eldjonglera. Inte förstår han alkoholberoende. Eller ens varför rökare fortsätter röka. Men han vill inte göra Marsha besviken och nickar därför tyst och vänligt leende. Såna som folk är. Det är natten mot tjugofemte augusti 2006.

Tio dagar senare är han tillbaka i Umeå, hans hemstad, och påbörjar läkarprogrammet. Själv säger han “läsa medicin” och vill på det sättet undvika allt med läkarordet han inte kan infria. Han oroar sig dock för att uttrycket är arkaiskt eller låter tillgjort. Vissa ställer dessutom följdfrågan vad man då blir – apotekare?

Terminen börjar med Vetenskaplig baskurs. Han är duktig och får alla rätt på tentan. Detta kommer inte att upprepas under resten av utbildningen.

Under första terminen börjar också kursen PU. Den heter just bara Peu. Mest troligt betyder det Professionell utveckling men föreläsarna kan lika ofta gissa på Personlig utveckling eller Professionell utbildning. Vilken idé man än har om PU faller den praktiskt nog alltid in under ämnet PU. Som föreläsningen om vikten av kultur. Längst fram står en liten CD-spelare och på den spelas två minuter av Vivaldis Våren. Sen högläsning – dikter av Tove Jansson. Budskapet är att kultur (tänk så mycket bra kultur det finns) ska man ta sig tid för. Där finns kraft att hämta för läkaren i svåra stunder. Han tycker inte alls illa om Tove Jansson eller Vivaldi, men han är obekväm. Läkare som vill föreläsa om kultur gör det tydligen med självfallet mandat.

Med samma självklarhet håller en patolog i ett seminarium om hur man ska definiera sjukdom. “Det är ju en filosofisk fråga och det finns ju inget rätt svar men vad tycker ni?” Och så en jämran över hur mycket bättre engelskan är som kan skilja på illness, sickness och disease. Att det inte är en filosof som talar, att det är en läkare som förstått det som att filosofiska frågor saknar rätta eller ens felaktiga svar, är påtagligt.  Eleverna får försöka på egen hand. “Tillstånd av funktionsrubbning hos levande organism… som…”, försöker han inledningsvis men inser direkt att inte alla funktionsrubbningar betraktas som sjukdom. En allvarlig sjukdom kan också diagnostiseras i ett tidigt skede utan manifest funktionsrubbning. Vännen Andreas lyckas bättre. “Att vara sjuk är att avvika från idén om det friska.” Det låter först som ena halvan av ett cirkelargument (att vara sjuk är att inte vara frisk och att vara frisk är att inte vara sjuk), men när han tänker vidare på ”idén om det friska” ser han hur den formas av rådande normer men också av kunskap om variation, fysiologi, psykologi, läkande och åldrande. Det finns användning för idén om det friska.

Om läkare klarar av att enas om definitionen av ett begrepp är de måna om att få lära ut den. Han får lära sig att det internationella smärtsamfundet (låter som ett sympatiskt samfund) definierar smärta som “en obehaglig sensorisk och/eller känslomässig upplevelse förenad med vävnadsskada eller hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan”. Vävnadsskada, hotande vävnadsskada, eller beskriven i termer av sådan – en alldeles ljuvlig formulering som han har att se fram emot varje gång en föreläsare har läst sin rubrik och klickar vidare till bild nummer två med orden: “Men vad är då smärta? Jo…”

“Men vad är då konsultationen?” En OH-bild visas av två barn som kryper på en bro. “Är det att bygga en bro? En bro mellan läkare och patient?” Paus. “Eller är det det här? Att konstatera att det finns en bro… och att tillsammans utforska hur denna bro är konstruerad?” Den som talar är allmänläkaren Andersson, från den dagen känd som Mister PU. Det blir inte många föreläsningar, men metaforerna är storvulna, ofta oavsiktligt humoristiska, och anekdoterna innehåller så provocerande stor livsvisdom att Mister PU blir en ikon, alltid iklädd cirkelrunda glasögon, polotröja och grön sammetskavaj.

Första diagnosen ska han inte glömma. En Samuel, som ju är en Samuel och inte en patient och därmed knappast kan inneha skydd av någon tystnadsplikt, en Samuel har fått ena underliga fläckar på tungan. Behandling mot svamp har prövats men utan resultat. När en Samuel nu tar upp problemet med kamraten som börjat läsa medicin har denne inte heller någon förklaring, men någon månad senare kan han triumferande återkomma med ett svar. En bild hade visats som hastigast på en föreläsning. Lingua geographica. Inte alls ovanligt och helt ofarligt. En ytlig infiltration av neutrofila granulocyter, autoimmunt, ingen infektion. En sjukdom? Hm, ingen funktionsnedsättning, men jo, nog är de överens om att det helt klart avviker från Idén om det friska. Obotligt är det i alla fall.

Året därpå, 2009, inleds de kliniska terminerna. Den första inskrivningen – han har fått en lång lista med frågor att läsa innantill som ställs till alla som ska få pacemaker. En fråga glöms tyvärr bort och han måste återvända till patienten och fråga om denne har porfyri. På Sunderbyns sjukhus är det i och för sig rimligt att frågan har en egen ruta, men problemet är att varken han eller patienten vet vad porfyri är. De kommer överens om att fria.

Han får pröva på att träffa patienter på akutmottagningen. En ung kvinna har känt ett obehag, en klump, när hon sväljer. När han undersöker henne hittar han först inget konstigt. Men så känner han ovanför nyckelbenen och där det ska vara ingenting alls finns någonting. Efter undersökningen frågar han en sak till. Ja, svarar hon, hon kan svettas så mycket på natten att hon ibland vaknar av de genomblöta sängkläderna. Han söker upp akutläkaren och berättar vad han har hört och vad han har känt: bilateralt förstorade lymfkörtlar supraklavikulärt. Och vad han tror: med tanke på åldern, Hodgkins lymfom.

Långt senare tänker han att det kunde ha varit så mycket annat. Men akutläkaren hade hållit med honom. Där och då på akutrummet, utan någon utredning, hade läkaren sagt till henne att hon kunde ha en sjukdom som hette Hodgkins lymfom. Diagnosen visade sig senare vara rätt och behandling kunde sättas in i ett tidigt skede. Stoltheten var överväldigande, så stor att han fortfarande inte kan känna skam för allt han vet hade varit så galet. Beskedet om en farlig sjukdom fastän det egentligen bara var en gissning. En obegriplig eponym. Anhöriga kvar i väntrummet och patienten ensam när beskedet gavs. En malignitetsutredning påbörjad i form av akutsjukvård. Olyckligt och inkorrekt – men ändå denna stolthet. Kanske föredrar han att ha rätt och inte att göra rätt.

I november 2010 får han, som ännu inte läst psykiatrikursen, ladda ner ett par kortfilmer om psykiatri i öppenvården inför praktiken på Malå sjukstuga. När han hör berättarrösten hoppar han till, som om han hade hört en vålnad. Det är den omänskligt medmänskliga stofilen Mister PU. Och det är samma anekdoter och det är samma bilder och samma liknelser. Men sittande i en kall tom buss mot Malå kapitulerar han nu. Det som sägs är klokt. Herr PU är en förebild.

Fler och fler kurser och nya föreläsare. Detta innebär att han varje termin känner igen fler och fler av besökarna på Norrlandsoperan. Kultur, kraft att hämta, så var det ja. Bland dem kommer han att passa in. Av de två populäraste kvällskurserna bland läkarstudenter läser han Vin och mat istället för Internationell hälsa.

På elfte och sista terminen rundas PU-undervisningen av med en tenta. Klassen ser ett inspelat patientmöte och ska sedan beskriva vad som händer utifrån ett par modeller och teorier. Sedan diskuteras de rätta svaren. Vilket anknytningsmönster uppvisar patienten? Undvikande anknytning är svaret. Men patienten var ju ambivalent, inflikar någon, då måste väl också ambivalent anknytning vara rätt? Jo då, bara man motiverar sitt svar. Då måste väl också desorganiserad anknytning få poäng? Jo, självfallet. Han är plötsligt tillbaka på vinprovningskursen. Jag tycker det var strävt. Jag tycker det var fruktigt. Jättebra, det finns inga rätt eller fel. Doft av maskros. Ambivalent anknytning. Strävt. Fruktigt.

Han tänker på läkaren som alltid säger distributionsvolym när han menar vätskevolym fastän det betyder något helt annat. Ingen har antagligen rättat honom. Läkare som älskar definitioner men som också uppmuntras att använda alla orden de inte förstår. Läkare som vet minst men vars tyckande väger tyngst. Det obekväma som har funnits där ända sen Vivaldi spelades: ett självfallet mandat.