I Edgar Degas målning Le Bureau de coton à la Nouvelle-Orléans (‘Bomullshandeln i New Orleans’) kontrasterar nyskördad bomull – ett förkroppsligat vitt ljus – mot svarta figurer som cirkulerar runt bordet. Köpare. Männen är bekväma i sitt sätt att granska och värdera, men fastän de är avslappnade upprätthåller deras svarta kläder det formella; det signalerar position och förutsättningslös expertis. Mannen i ljus jacka vid ändan av bordet är inte en av dem – kanske är han odlaren som inväntar priset för bomullen. Varan är hans, makten är köparnas.

Året är 1872 och klädernas färg är en outtalad självklarhet. Femhundra år tidigare i Europa hade en sådan samling, alla klädda i svart, kunnat vara klostermunkar, samlade runt ett upplyst bord med skrifter och helgonlämningar. Ytterligare femhundra år bakåt i tiden hade den svartklädda skaran varit sörjande, män såväl som kvinnor, och den vita formen på bordet, som i målningen bär mänskliga proportioner, hade varit en liksvepning.

Det svarta modet lade sig över världen under loppet av ett årtionde i början av artonhundratalets andra hälft. Charles Dickens och Charles Baudelaire frågade sig båda hur det kom sig att alla män, i en tid av framväxande välstånd, ville klä sig som till en begravning. I boken Men in Black berättar John Harvey hur det gick till när svart blev det nya rosa.